soundtrack: kent; klåparen


(minns du de dagarna? de instängda frusna dagarna?
minns du alla löften som stannade av mellan väggarna
och blev till stela skuggor? jag minns.) 


hur mörkret tätnade kring vristerna, hur golvet rämnade, 
skriken som vändes inåt. alltid inåt aldrig utåt.

det finns husväggar som jag älskat att gå intill,
trappuppgångar jag gömt mig i.
det finns gatlampor jag sparkat på tills de slocknat.
minns du hur de släcktes en efter en?

minns du stegen som krossade asfalten inunder oss?
hur vi slet sönder våra hjärtan för att vi ville vara trasiga?

soundtrack: bob dylan: the lonesome death of hattie carol


(jag längtar bort, du längtar hem. kanske är det så.
och egentligen är det nog precis samma sak.)


det är flera år sedan nu. kanske fem eller fler.
vi satt på taket till teatern och blickade ut över bruksorten.
vi var kungar och drottningar med varsin marlboro light mellan fingrarna.
några höll hand, andra höll en ostämd gitarr.
vi hörde basgången från replokalen,
icas kundvagnar som rasslade över stenplattorna.
jag tänkte: jag är mitt i det. jag är mitt i ljuva livet.
och vad spelar det för roll att allt en dag ska jämnas med marken?

det är flera år sedan nu. jag tänker på det där taket.
jag tänker att jag aldrig gick ner.

(jag tänker på hur det är att se längre än någonsin förut.)

soundtrack: broder daniel; dream my days away



(jag älskar sättet att lyssna fast ingen längre talar.
                   att alla redan tystnat bekommer mig inte.)

norrköpings gator ligger öde ikväll.
spårvagnarna har stannat, gatljusen är släckta.
jag går rakt in i tystnaden. orädd.
jag går rakt in i mörkret utan att blinka.

sedan står jag där. liksom väntandes.
gatan under mig har blivit min gata,
staden runtomkring mig min stad.

jag sa: det finns en möjlighet
att jag inte kommer lämna detta.

du sa: jag vet.



(sedan är det som om allting vaknar igen;
strömmen slås på, lamporna blinkar till och tänds.
vi kliver på treans spårvagn.
genom fönstret ser jag mig om,
jag ser alla som stannade kvar på hållplatsen.
                                                       som fastfrusna.)

soundtrack: hallelujah; leonard cohen



(jag sotar mina ögon, jag river upp mina sår.
jag står vid en brant och vacklar.
                                       
                                       ...sedan går jag vidare.)


det är en nåd att förlora allt; att falla ner i mörker.
för att det är en nåd att få resa sig upp igen.
åh! detta att få resa sig!
borsta bort gruset från handflatorna; vända dem mot himlen.
framför mig ligger blanka cykelbanor.
jag sjunger för alla dem som blivit det
de lovade sig själva att aldrig bli.
jag sjunger för alla dem som blivit kvarglömda.

jag sjunger för alla dem som får leva
           ...och för dem som inte får leva.

det är en nåd att ha en röst som förvandlar grus till pärlor.



                                                     

soundtrack: glasvegas; s.a.d light

(en gång var jag nitton år och någon sa till mig:
känn inte efter så mycket, det gör dig bara olycklig.
och vad fan svarar man på det?
det finns liksom inte riktigt något alternativ...
att inte känna vore mänsklighetens undergång.)


jag är så rädd för att mina skor ska fastna i dyn
att jag inte ens vågar landa. jag står hela tiden
med en fot utanför dörren. liksom dagarna i gryningen

beredd.

rädslan rinner i mina ådror, den håller mig vid liv.

cross my heart, hope to die
it´s my own cheating heart that makes me cry.

soundtrack: rolling stones; you got the silver


(jag äger ingenting, men jag har allt.)

jag vet att skymningen dröjer,
och att gryningen kommer fortare än jag tror.
ändå detta famlande, resande, längtande.
finns det någon hållplats för de långa, långa tågen?
finns det någon ryggsäck som inte skaver på axlarna?
finns det något bättre än när det vänder?
det är du och jag och våren som snart ska komma;
vägarna som leder framåt, in i och långt ut.
inshallah.


jag vet att det inte är någon idé att titta bakåt,
inte heller fråga vart vi ska. det blir alltid ändrade planer.

soundtrack: björn afzelius; mitt hjärtas fågel


(misströsta inte i kylan vän. vänd ditt ansikte
mot den klara, höga himlen. vänd ditt hjärta ut och in.
tänk inte mer på alla stängda dörrar. nya stjärnor ska falla i natt. 
                                               jag springer med blicken mot solen.)


jag vill springa rakt in i våren och sommaren.
banka huvudet mot ljuset. skrapa knäna mot asfalten.
förtvivlan ska vändas till förväntan i dina ögon
när jag kanske säger: jag har två biljetter och en packad väska,
och du får 2o minuter och ett löfte innan vi åker...


äntligen äntligen!
det dröjer inte länge nu;
jag återvänder till de tusen eldarnas land.