bara lite mindre mörkt
soundtrack: håkan hellström; minnen av aprilhimlen
blev det någonsin ljust idag? nej, bara lite mindre mörkt.
när man tänker är det inte så långt till april. egentligen.
kravallstaket är bara något vi har hittat på
soundtrack: kent; alla mot alla
med andan i halsen uppför trapporna.
varför springer jag hela tiden?
(varför inte? när jag var liten sprang jag jämt.
det fanns ingen som kunde hålla mig tillbaka).
jag minns lekplatsernas flagnade träställningar,
gympaskorna, vårkvällarna, bollsista,
de ärvda cyklarna som stod parkerade på gruset.
med hjärtat i handen nedför gatorna.
varför kan jag inte hålla tillbaka känslan?
(varför skulle jag? det finns så många vackra människor
bakom all den där rädslan. det finns ingen anledning
att inte se dem rakt i ögonen).
kravallstaket är bara något vi har hittat på. fattar ni inte det?
det finns inga gränser mellan oss - bara tunna linjer.
(och jag vet; det låter pretantiöst, men fuck it. det finns ju inget
som kan hålla oss tillbaka längre!)
likt skuggan följer solen
soundtrack: the clash; london calling
(solen som en skrikande gitarr och sedan skuggorna.
de går liksom hand i hand)
jag skulle bara boka en tvättid. och som alla vet:
nere i källaren ryms inga lagar.
från hörnen i taket kallar ni på mig, liksom halvt gömda.
slänger era avspelade strängar efter mig där jag går.
nu finns det inte längre någon återvändo
(har aldrig funnits någon nu när jag tänker efter)
och det ligger något trösterikt i detta.
jag öppnar mina armar och tar emot er!
ni kallar på mig och jag ska resa mig ur askan. som fågel fenix.
ni kallar på mig och jag ska följa er. likt skuggan följer solen.
det är ganska längesen berlinmuren föll. nu är det vår tur att falla
kan ni höra alla viskningar? eller mer korrekt: vågar ni lyssna?
det finns så många flyktvägar kvar
soundtrack: kent; columbus
(snön går som vågor över hustaken,
jag sitter inklämd mellan en tanke och en handling.
och ni tänker: vad är det hon talar om?
vad är det för tanke som sliter henne i stycken?)
det finns så många platser, så många brevinkast
man aldrig lagt märke till.
det finns så många flyktvägar kvar, och kanske lika många ingångar.
jag känner människor som har fastnat i sina egna skor
(och det kan ju bara inte vara så kul... stå där och stå still i hallen).
jag behöver mer följsamma kläder från granit.
kläder man kan åka långt i. springa fort i.
och kanske också sitta alldeles, alldeles stilla i.
men först kommer tåget
soundtrack: christian kjellvander; words in the wires
jag tröttnar aldrig på den tanken; telenäten mot gråtung himmel,
granarna som spetsiga lansar. det finns en väntan i denna tanke,
och kanske också en förhoppning.
men först kommer tåget, för det gör det alltid.
rälsen, ljudet, tåget, rälsen igen.
sedan kommer tystnaden, för det gör den alltid.
sedan kommer tanken. den är inte färdig ännu.
bara en början, en acceptans.
(ni förstår inte vad jag menar, det är inte heller meningen.
det finns en tid för allt. precis som det fanns en tid för länge sedan.
so to speak.)
jag satt ensam där
soundtrack: neil young; trasher
(det fanns en tid jag ville glömma allt. jag samlade vita tabletter i en ask.
jag ville trippa. det var längesen. nu vill jag minnas istället.
är det för att jag blir äldre?)
det fanns en tid då jag satt på café i flera timmar.
jag tittade på människorna som gick förbi utanför fönstret.
det måste ha vart november, för alla hade täckjackor
och kanske mössor också. det ångade från deras munnar.
jag satt ensam där, tittade på spårvagnarna.
utanför systembolaget stod två ryska pojkar
med torghandskar och spelade dragspel.
jag tänkte att om det finns någon rättvisa i världen
så står de där och kanske spelar bara för mig?
för mitt hjärta höll på att sprängas i bitar
där jag satt helt stilla på stolen.
det fanns en tid då mitt hjärta sprängdes i bitar.
(ps. om pojkarna var ryska har jag ingen aning om,
det var bara en kvalificerad gissning...)
norrköpings trasiga gator
soundtrack: håkan hellström; långa vägar
det har regnat i flera dagar. nu regnar det inte längre.
det är som om det är tid för försoning.
jag dricker kaffe och tänker:
vad i helvete håller jag på med, vad gör jag här?
sedan tänker jag att nästa person som lämnar
hobbypsykologråd till mig kanske kommer att råka illa ut.
norrköpings trasiga gator och sorgliga spelemän;
detta har blivit min stad, min längtan, mitt hem.
fasaderna, neonskyltarna, caféerna, långa långa st:persgatan.
vilka gator skulle jag gå på
om inte dessa gator?
jag visslade hela morgonen, kunde inte sluta.
sedan tog jag fram munspelet istället.
att spela munspel är som att falla rakt ner i en bil som åker jättefort!
eller kanske en väntan...
vad i helvete håller jag på med?
soundtrack: thåström; främling överallt
jag undrar om det är hälsosamt att varenda dag tänka:
vad i helvete håller jag på med, vad gör jag här?
jag borde skriva något istället.
något som sliter tag, ger en käftsmäll,
något som får hjärtat att vända sig ut och in.
eller förresten, det har jag ju redan gjort.
wahlström & widstrand borde trycka det jag skriver.
(fast jag måste skicka in något först...)
jag vill snurra en jordglob, peka på en plats
och hoppas att det går tåg dit.
långa, långa tåg som går långt, långt bort.
då skulle jag köpa en biljett, dra en luvtröja över huvudet
och kanske ta med ett paraply.
jag vill vara en fredagkväll och en söndagmorgon.
jag vill vara håkan hellström, han säger så bra saker
och har så fina kläder.
