Soundtrack: David Bowie; Life on Mars?

Det var så lätt förut, när det gjorde ont. När känslorna fick sprängas utan en tanke på vart splittret skulle hamna. När nyord skapades för att det var livsnödvändigt. När trasigheten var det vackraste.
Trasiga tegelpannor, ärgade koppartak, spruckna glas, skeva cykelhjul, bristningen i huden efter ett mirakel.
Jag älskar ju det där. Jag älskar att vara trasig. Och det är så tröttsamt att

gå gå gå

hela tiden. Men det är värre att stanna.
Jag måste gå för mitt blod drar mig framåt.

Varje gång jag pratar om Norrköping värker det lite.
Av hemlängtan, av sorg, av minnen som vänder mitt hjärta ut och in.
Varje gång jag lyssnar på Kent tänker jag att jag aldrig kommer att bli äldre än 20-nånting.

Varje gång jag tänker på universum får jag svindel
för att jag vet att universum finns inuti mig
och tänk om jag ramlar över kanten.