jag såg nya dagar i gryningen


soundtrack: eddie vedder; long nights


(snälla, kasta dina löften till vargarna.
förlåt dig själv istället, för allt du någonsin lovat,
men aldrig lyckades hålla.)


somliga bär sina brutna löften som en svart tung sten om halsen.
andra håller sina i handen; som om de vore en vän.
det finns också de som gömmer dem längst inne i kroppen,
där ingen längre letar. (men där de skaver som mest.)

jag hörde nyårsraketerna utanför fönstret.
jag såg nya dagar i gryningen. de stod som beredda...

mitt hjärta dunkar hårt och det är kanske en kliché, men fuck it.

soundtrack: glasvegas; fuck you, it´s over


(åh helvete! jag vet inte vart jag ska ta vägen,
men spelar det någon som helst roll längre?)

sovrummet snurrar. utanför trycker mörkret.
det är kompakt, liksom påträngande. jag sitter på sängen.
det är som om jag har fått en käftsmäll.
kan inte skriva, inte andas.

                                                       this is it, this is it, this is it.

mitt hjärta dunkar hårt och det är kanske en kliché, men fuck it.
det här är så jävla bra att jag gråter och skrattar samtidigt.
det här är en sanning och en lögn, en himmel och en rymd.
det här är glasvegas. och jag kan inte värja mig.
min kropp i ett ständigt fallande.


(det här kan vara det sämsta jag skrivit, men orden räcker inte till.)


bleka, bleka himmel och tunga, tunga rymd



soundtrack: håkan och plura; fairytale of new york


(egentligen spelar verkligheten ingen roll,
du som håller hårt i dina drömmar
skapar en värld som andra avundas.)

bleka, bleka himmel och tunga, tunga rymd.
jag trycker kinden mot bilfönstret, känner farten.
jag ser karlavagnen... och när man ser den;
som att helt plötsligt känna igen sig i en främmande stad.

har du någon fiende? har du någon vän?
har du någon du alltid kommer att sakna?
det finns alltid en väg, ett sätt att ta sig vidare.
ett sätt att ta sig framåt. och om du har tur
finns också modet som dunkar och pockar därinne i dig.

om du inte har någonstans att ta vägen
                        kan du inte heller gå vilse.





och tala till dem som inte har någon röst



soundtrack:
joni mitchell; river


(det finns så mycket att vara arg över,
kanske ännu mer att vara ledsen för.
ändå denna enkla, rena lycka när snön kommer.)


tänker ni någonsin på dem som sover i trappuppgångarna? (det gör jag.)
jag tänker att jag vill sticka varma mössor till dem som fryser
och tala till dem som har förlorat sin röst (och kanske så mycket mer...)
tänker ni någonsin att alla era saker är smutsiga? (det gör jag.)
alla de saker som gör era rum stora, tomma, kalla,
fast ni köpte dem i ett helt annat syfte, det vet jag ju.

tänker ni någonsin på att ditt skräp är andras skatter
och att det inte går att köpa ett hem...
och inte ett skratt heller för den delen.
tänker ni någonsin på att det är kallt om nätterna
när vintern blåser över östgötaslätten?


(att även ditt hjärta en dag ska sluta att slå.)

allt runtomkring mig resandes




soundtrack: oasis; you´ve got to hide your love away


(spårvagnarna, linjebussarna, sj-tågen. allt runtomkring mig resandes.
ändå är det jag som rör mig snabbast. märkligt va?)

var kommer du ifrån? var är du på väg?
det är som om jag kisar när ni talar...
är det för att jag ser rakt igenom er?
det var längesedan nu som revolutionen brann i era kroppar.
det är minusgrader och snöslask och visst är det lättare
att stå emot när man slipper frysa?
(det är de där tårarna igen, jag ser dem i era ögon,
sättet att sjunka ned till botten.)

en fana är alltid en fana, men en knuten näve kan bli en öppen hand.
som en sista fribiljett

av guld.


även om jag startar en revolution ensam, är det ändå en revolution.


det är helt säkert att jag en gång väntade på dem



soundtrack: the soundtrack of our lives; instant repeater '99



(det finns dagar man måste leva ut, leva sönder. )


det är mycket möjligt att det finns dagar som väntar på mig.
och det är helt säkert att jag en gång väntade på dem.
men lika mycket som denna väntan var oundviklig
var dessa dagar alltid mina dagar.

jag slösade, kastade, krossade. jag gjorde vad jag ville.
jag vet att det finns de som fortfarande väntar 
                                    på att jag ska stanna upp.

(sluta vänta! jag gör vad fan jag vill!
you can´t knock me down with a feather.
)



jag sträcker upp mina armar mot himlen,
jag gräver ner mina tankar i dyn.

den räddningen som var inom räckhåll



soundtrack: eldkvarn; konfettiregn


norrköping, norrköping som såg solen igen
efter flera veckor i mörker.

jag tänker ofta på den lägenheten, den soffan jag sov på.
den räddningen som var inom räckhåll.
bredvid E4:an finns en cykelväg som jag har gått på.
och när långtradarna dundrar förbi hör jag bara musiken,
som om den spelades för första gången.
som den spelades på gamla rådstugugatan 3, i oktober 2oo6.

norrköping, norrköping som lyfte taket
och störtade mot ljuva livet.


(och om eldkvarn är denna stads kungar
är jag denna stads drömmar...)

kom med mig och var aldrig rädd igen

 
soundtrack: glasvegas; it´s my own cheating heart that makes me cry


(kom med mig, tänker jag. kom med mig och var aldrig rädd igen.
vägskyltarna ska svischa förbi ovanför våra huvuden.)

när min rastlöshet tar över mig
spränger du hastighetsbegränsningen.
för min skull. för min skull. för min skull.

industrier, staden, industrier igen. men sedan endast de öppna fälten,
musiken får mig att aldrig vilja vända mig om igen.
jag vill bara hålla din hand, fortsätta framåt, bort.
jag säger att detta öppnar mig och att jag kanske aldrig mer
kommer att kunna stängas.
du svarar inte men ökar farten, höjer volymen, stannar inte.

(stannade inte.)




bara lite mindre mörkt



soundtrack: håkan hellström; minnen av aprilhimlen



blev det någonsin ljust idag? nej, bara lite mindre mörkt.
när man tänker är det inte så långt till april. egentligen.

kravallstaket är bara något vi har hittat på




soundtrack: kent; alla mot alla


med andan i halsen uppför trapporna.
varför springer jag hela tiden?
(varför inte? när jag var liten sprang jag jämt.
det fanns ingen som kunde hålla mig tillbaka
).
jag minns lekplatsernas flagnade träställningar,
gympaskorna, vårkvällarna, bollsista,
de ärvda cyklarna som stod parkerade på gruset.


med hjärtat i handen nedför gatorna.
varför kan jag inte hålla tillbaka känslan?
(varför skulle jag? det finns så många vackra människor 
bakom all den där rädslan. det finns ingen anledning
att inte se dem rakt i ögonen
).

kravallstaket är bara något vi har hittat på. fattar ni inte det?
det finns inga gränser mellan oss - bara tunna linjer.
(och jag vet; det låter pretantiöst, men fuck it. det finns ju inget 
som kan hålla oss tillbaka längre!
)

likt skuggan följer solen



soundtrack: the clash; london calling


(solen som en skrikande gitarr och sedan skuggorna.
de går liksom hand i hand)

jag skulle bara boka en tvättid. och som alla vet:
nere i källaren ryms inga lagar.
från hörnen i taket kallar ni på mig, liksom halvt gömda.
slänger era avspelade strängar efter mig där jag går.

nu finns det inte längre någon återvändo
(har aldrig funnits någon nu när jag tänker efter)
och det ligger något trösterikt i detta.
jag öppnar mina armar och tar emot er!

ni kallar på mig och jag ska resa mig ur askan. som fågel fenix.
ni kallar på mig och jag ska följa er. likt skuggan följer solen.



det är ganska längesen berlinmuren föll. nu är det vår tur att falla
kan ni höra alla viskningar? eller mer korrekt: vågar ni lyssna?




det finns så många flyktvägar kvar



soundtrack: kent; columbus


(snön går som vågor över hustaken,
jag sitter inklämd mellan en tanke och en handling.
och ni tänker: vad är det hon talar om?
vad är det för tanke som sliter henne i stycken?)


det finns så många platser, så många brevinkast
man aldrig lagt märke till.
det finns så många flyktvägar kvar, och kanske lika många ingångar.
jag känner människor som har fastnat i sina egna skor
(och det kan ju bara inte vara så kul... stå där och stå still i hallen).

jag behöver mer följsamma kläder från granit.
kläder man kan åka långt i. springa fort i.
och kanske också sitta alldeles, alldeles stilla i.

men först kommer tåget



soundtrack: christian kjellvander; words in the wires


jag tröttnar aldrig på den tanken; telenäten mot gråtung himmel,
granarna som spetsiga lansar. det finns en väntan i denna tanke,
och kanske också en förhoppning.

men först kommer tåget, för det gör det alltid.
rälsen, ljudet, tåget, rälsen igen.
sedan kommer tystnaden, för det gör den alltid.

sedan kommer tanken. den är inte färdig ännu.
bara en början, en acceptans.

(ni förstår inte vad jag menar, det är inte heller meningen.
det finns en tid för allt. precis som det fanns en tid för länge sedan.
so to speak.)

jag satt ensam där

soundtrack: neil young; trasher


(det fanns en tid jag ville glömma allt. jag samlade vita tabletter i en ask.
jag ville trippa. det var längesen. nu vill jag minnas istället.
är det för att jag blir äldre?)


det fanns en tid då jag satt på café i flera timmar.
jag tittade på människorna som gick förbi utanför fönstret.
det måste ha vart november, för alla hade täckjackor
och kanske mössor också. det ångade från deras munnar.

jag satt ensam där, tittade på spårvagnarna.
utanför systembolaget stod två ryska pojkar
med torghandskar och spelade dragspel.
jag tänkte att om det finns någon rättvisa i världen
så står de där och kanske spelar bara för mig?
för mitt hjärta höll på att sprängas i bitar 
där jag satt helt stilla på stolen.
det fanns en tid då mitt hjärta sprängdes i bitar.


(ps. om pojkarna var ryska har jag ingen aning om,
det var bara en kvalificerad gissning...)



norrköpings trasiga gator




soundtrack: håkan hellström; långa vägar

det har regnat i flera dagar. nu regnar det inte längre.
det är som om det är tid för försoning.

jag dricker kaffe och tänker:
vad i helvete håller jag på med, vad gör jag här?
sedan tänker jag att nästa person som lämnar
hobbypsykologråd till mig kanske kommer att råka illa ut.

norrköpings trasiga gator och sorgliga spelemän;
detta har blivit min stad, min längtan, mitt hem.
fasaderna, neonskyltarna, caféerna, långa långa st:persgatan.
                                                                vilka gator skulle jag gå på
                                                                          om inte dessa gator?

jag visslade hela morgonen, kunde inte sluta.
sedan tog jag fram munspelet istället.
att spela munspel är som att falla rakt ner i en bil som åker jättefort!

eller kanske en väntan...

vad i helvete håller jag på med?


soundtrack: thåström; främling överallt


jag undrar om det är hälsosamt att varenda dag tänka:
vad i helvete håller jag på med, vad gör jag här?

jag borde skriva något istället.
något som sliter tag, ger en käftsmäll,
något som får hjärtat att vända sig ut och in.
eller förresten, det har jag ju redan gjort.
wahlström & widstrand borde trycka det jag skriver.
(fast jag måste skicka in något först...)

jag vill snurra en jordglob, peka på en plats
och hoppas att det går tåg dit.
långa, långa tåg som går långt, långt bort.
då skulle jag köpa en biljett, dra en luvtröja över huvudet
och kanske ta med ett paraply.


jag vill vara en fredagkväll och en söndagmorgon.
jag vill vara håkan hellström, han säger så bra saker
och har så fina kläder.

RSS 2.0