om allting går åt helvete har jag ändå dig

 
 
Soundtrack: Dolly Parton; I will always love you
 
 
 
Kära Norrköping.
 
Det blåser säkert ifrån Bråviken idag. Och allting är mitt emellan. Inte jul, inte vår.
Inte ljust. Fast inte sådär satans mörkt som det kan vara.
Som små små löften blir dagarna lite längre.
 
 
Jag är okej här uppe. Fast du bleknar aldrig. Igår hade jag en svart fjäril inuti kroppen.
Med taggiga vingar, inte rundade. Som om någon hade klippt i den med en sådan där sicksacksax.
Och när en sådan fjäril fladdrar med sin oro inuti mig är du min väg ut.
 
 
Jag tänker:
Om allting annat går åt helvete så har jag ändå dig.
Du med dina tvärgator, koppartak, kyktorn och spårvagnar.
Du som så många gånger har räddat mig. Du som alltid varit mitt skyddsnät.
 
 
Jag tänker:
Kosta vad det kosta vill. Jag köper en lägenhet, uppfinner ett jobb
och allting skulle vara som det alltid varit fast annorlunda.
Du skulle skydda mig om natten. Du skulle bära mina steg.
Du skulle värma mig när det blåser över östgötaslätten. 
 
 
Jag tänker:
Du är min stad. Fortfarande. Alltid.
 
 
 
 

En karta, en stjärnhimmel, en kod

 
 
Soundtrack: Kent; Gigi
 
 
När jag ser dig kan jag känna dig
även om du inte hunnit fram.
För det är som om miljoner trådar letar sig fram mellan oss,
osynliga för restan av världen.

Våra leverfläckar bildar tillsammans en karta, en stjärnhimmel, en kod.
På nätterna ritar du hemliga teckningar på min rygg.
På dagen målar du min värld i dom vackraste av färger
(som när vi dansar fridans i köket).
 
Du är alldeles din egen, Sigge.
Och samtidigt är du min.
För dina hjärtslag är synkade med mina.
 
 
 
 
 
 

Straffbart, kriminellt

 
 
 
 
 
Soundtrack: Kent; Vi är inte längre där
 
 
 
Hur kan det bara få göra såhär ont? Det borde vara straffbart, kriminellt.
Det här är ett självmordsbrev. För jag vill låta de gamla drömmarna dö. Jag vill döda mig själv. Jag vill inte längre vara fängslad i mina tankar. Jag vill vara fågel fenix. Jag vill brinna ned till grunden. Och om jag får bli ny igen ska jag glömma hur jag var. 
 
Hur kan det bara få vara såhär vackert? Det borde vara straffbart, kriminellt.
Det här är ett kärleksbrev. För jag vill alltid minnas dagarna då hjärtat mitt var rent. 
Jag vill vara den svalan som sitter högst upp. Jag vill flyga. Och om jag får flyga ska jag
 
aldrig
 
gömma mig igen.
 
 
 
 

Då som nu som alltid

 
 
 
Soundtrack: Kent; välj vilken låt som helst...
 
 
 
 
Att ens skriva det här. Jag vet inte. Men jag gör det ändå.
 
 
 
Att vara tretton och Miss Understood och Absolut Music 23 och Gravitation. Gå i nian och vara kär i Jonas, måla om rummet, lyssna på Om du var här (inuti och utanför, om du var här idag, igår, igen) tills brorsan skrek genom väggen att nu får du för fan byta låt för i helvete! Att åka till Ludwigs i Strömsholm med pappa, tvinga honom att lyssna på hela Hagnesta Hill. Och premiär på Red Devils med Anna, Sandra och Åsa. Och Clabbe tar med mig på min första konsert i sporthallen i Eskilstuna och The Ark var förband (fast ingen hade en susning om vilka de var då). 
 
Alla dom gånger då jag blivit räddad.
 
Replokaler, snö, B-spår i lurarna, ljus från gatlyktor som mörkret sväljer, ontet i hjärtat, hatet i kroppen. Pär från Klässbol och Istället för ljud och somna bredvid varandra fast 30 mil ifrån med telefonerna tätt intill öronen. Nille och 747 och smaken av Marlboro. Den stukade foten och hoppa upp för den alldeles för långa backen på Eskilstuna Zoo, se mig omkring efter Gonza. 
 
Hultsfred 2001 och spricka i revbenet, kravallstaket, Tomas, tält i sluttning.
 
Spårvagnen till konserten i Norrköping, lägenheten på Gamla Rådstugugatan.
Socker och på väg ut i Europa med Matias. Vinternolltvå i korridoren på Östergård. Frysa så in i helvete i converseskor i kön till Globen och Minna skickar ett sms och säger att hon älskar mig. Konfetti. 
 
Den vita konserten.
 
Befinna sig i en lägenhet där väggarna tycktes komma närmare, tänka på flyttlådor, skriva om kajorna och lyssna på Alla mot alla. Slå mig fri, inga regler. Jag slogs för mitt liv. Och jag skrek. Och jag lyssnade på Dom som försvann. Norrköping blir hemma och Överhuset och Martin och Elefanter i en Renault. Över Tyska torget och det speciella ljudet i Ingenting där jag alltid låtsas att jag är med i musikvideon. Konserten i Eskilstuna och Håkan Hellström är förband och jag ser ut som vänstervåld i min svarta luvtröja, röda palestinasjal och Converse.
 
Röd. 
 
(allt jag vill är att hålla din hand vid första kravall. 
sträcka upp dem, sammanflätade, mot kvällshimlen. 
allt jag vill är det.)

allt jag vill är att krossa ett revben, skrika mig hes,
känna vibrationerna av tusentals hjärtan som slår.
allt jag vill är att veta att vi har vår frihet i fickan
och att just den friheten är så mycket större nu 
när vi sjunger om den.
 
Den gången det regnade. Och alla var vuxna utom vi och vi bytte om på parkeringen och på vägen hem stannade vi på en mack, gick in barfota och köpte något att äta. Sommaren som var så varm och gatuteater. Kvällar på balkongen på Garvaregatan 12 och Passagerare. Konserten i Örebro med den bästa version av Sjukhus som Martin någonsin hört. Utanför Flygeln i Norrköping med hjärtat splittrat för några hundra meter bort finns en nyfött barn som är mitt. Och himlen ovanför var rosa och  Jocke Berg slog med öppen hand mot sitt bröst. Rytmen. Explosionen. Färger på natten.
 
Vi som försvann.
Vi som överlevde.
Vi som trodde att vi visste allt.
 
En bil utan ac och sushi och Gärdet i Stockholm. Pariserhjul och kupolhimmel och hemligheter. Allt har sin tid. Hela Tigerdrottningen utspelar sig egentligen i någon bil. Det gör ont där. Och det är vackert. 
Videon med flickan sminkad som en dödskalle. Tårarna på 511:an. Vårsolen, snöslasket, lera och grus. 
 
Alla gånger jag köat i timmar. Alla gånger jag sprungit fram till första kravall. Alla händer som sträckts mot taket. Mot himlen. Alla festivalband kring handleden. Alla gånger jag velat dö. Alla gånger jag velat leva. Allting inuti mig, allting utanpå mig. Alla nyckelringar, pins och tygväskor. Alla gånger jag känt tomheten, kärleken, desperationen efter Mannen i den vita hatten spelats.  
 
Alla 17-nånting, 24-nånting, 30-nånting. Alla trådar som vindlar sig genom tiden.
Då som nu som alltid.
 
 
 
 

varenda ord blir skrivet

 
 
 
 
Soundtrack: Kent; Krossa allt
 
 
Varenda ord blir raderat. Det jag skriver. Igen och igen.
Jag tänker på passion, ser romantiska draman och undrar om jag någonsin har vetat.
Varenda ord blir skrivet igen. Och igen.
Igen. Och igen.
 
Jag tänker på döda djur längs motorvägen.
Jag tänker på kärlek. Och på okärlek. Och på möjligheter. Omöjligheter. Oord. 
 
Jag ville så gärna vara en sådan som kan stå stilla.
Och när jag står still vill jag bara vara en sådan som springer. 
 
 
 
 

Jag måste klättra upp på den jävla kartan

 
 
 
 
Soundtrack: Thomas Stenström; Trasig med dig
 
 
 
 
Jag vill bli allt det som jag aldrig vågade vara.
Omformas. Födas.
Jag vill inte bära saknaden längre. Jag vill hålla den i handen.
Jag vill flytta. Långt bort och in i.
Jag vill sjunga igen. Låta tonerna liksom ramla över läpparna; ofärdiga och plötsliga.
 
Jag måste härifrån.
Jag måste hem.
Jag måste klättra upp på den jävla kartan.
 
Jag tittar på romantiska komedier och saknar allt som har med kärlek att göra.
Det är som om jag har gömt den.
 
 
 
 
 

Som kärleken glöms bort när hjärtat brister

 
 
 
Soundtrack: Tomas Stenström; När allting faller
 
 
En trollslända glimmar till i motljus och försvinner.
 
Jag vill bli glömd sa jag.
Som gatljusen glöms i juni. Som natten glöms när dagen kommer.
Som trottoaren glömmer stegen när allt tystnar.
 
Som kärleken glöms bort när hjärtat brister. 
 
Ingen ska få se hur vacker jag egentligen är.
 
 
 
 
 
 
 

Som en tung skog av frön

 
 
 
 
Soundtrack: Håkan Hellström; Trubbel
 
 
Vi är ingenting. Men vi ville vara allt. 
Jag är allt. Men jag vill vara glömd.
Som en tung skog av frön.
 
Under huden finns blodet.
Under asfalten finns skogen. 
 
 
Och havet ser likadant ut som det alltid har gjort.
 
 
 
 
 
 
 

Bristningen i huden efter ett mirakel

 

 

Soundtrack: David Bowie; Life on Mars?

 

Det var så lätt förut, när det gjorde ont. När känslorna fick sprängas utan en tanke på vart splittret skulle hamna. När nyord skapades för att det var livsnödvändigt. När trasigheten var det vackraste.
Trasiga tegelpannor, ärgade koppartak, spruckna glas, skeva cykelhjul, bristningen i huden efter ett mirakel.
Jag älskar ju det där. Jag älskar att vara trasig. Och det är så tröttsamt att


gå gå gå


hela tiden. Men det är värre att stanna.
Jag måste gå för mitt blod drar mig framåt.

Varje gång jag pratar om Norrköping värker det lite.
Av hemlängtan, av sorg, av minnen som vänder mitt hjärta ut och in.
Varje gång jag lyssnar på Kent tänker jag att jag aldrig kommer att bli äldre än 20-nånting.

Varje gång jag tänker på universum får jag svindel
för att jag vet att universum finns inuti mig
och tänk om jag ramlar över kanten.

 

 

 


Om natten ska jag skriva

 
 
 
Soundtrack: K´naan; Wavin´Flag
 
 
Om natten ska jag skriva. Då tiden saktar ner och vänder sig ut och in. Blir avig.
 
Jag och Kerstin åkte nedcabbat, vinden i håret, landsvägen som ett sidenband.
Och när solen går ner sitter jag omgiven av vänner och deras blod lirkar sig in i mina ådror, 
orden vi talar blir till sånger som bara sjungs i mörker. 
 
Varför gavs mig detta? 
Jag ser livet på sin yttersta spets när hundratals unga skriker ut sin glädje till Wavin´ Flag.
Jag ser hans ögon blänka. Jag ser hans kropp i genomskärning. 
Det är våldsamt vackert. Som våld är. Som natten är.
 
Om natten ska jag skriva. Då tiden famnar, gör sig påmind, kommer av sig.
 
Framför mig vecklar den ut sig, ofrånkomlig. 
Bakom mig blixtar av lycka från dagen.
Inuti mig
sparat. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Från första stund springandes

 
 
Soundtrack: Nina Simone; I wish I knew how it would feel to be free
 
 
 
Det finns dom som aldrig har sett havet.
Men dom som har det måste alltid tillbaka.
Det finns dom som aldrig har sett ett tåg rusa genom natten.
Men dom som har det måste förr eller senare ut i natten igen. 
Och jaga jaga jaga det där tåget.
 
Det finns dom som alltid måste vara i rörelse.
Som går från stad till stad, kontinent till kontinent.
Kärlek till kärlek.
Dom föds till det. Ut från livmodern och in i världen.
Från första stund springandes.
Springer aldrig ifrån. Springer till.
 
 
 
 
 

Jag skrek rakt ut

 
 
 
 
Soundtrack: Kitok; Halleluja (krossa eller krossas)
 
 
Det började på kyrkogården. och där börjar ju sällan saker 
men solen var varm och vi hade kaffe to go. 
Vi tänkte på döden och det bär mig emot men vad fan ska jag göra... 
och när jag sa att jag absolut inte vill brännas
kom jag att tänka på alternativet... och då skrek jag rakt ut. 
 
Sedan blev det pannkakor och jubel och en alldeles för detaljerad berättelse
om en New York-råtta som mixats och blivit uppdrucken... och då skrek jag rakt ut igen.
 
Och jag skrek rakt ut för att morgonen efter höll jag på att sprängas i tusen bitar
och jag skrek rakt ut för att staden jag tillhör är så satans snygg
och jag skrek rakt ut för att en norrlänning helt plötsligt förstod mig.
 
 
 
 
 

Jag tänker på Love Antell

 
 
 


Soundtrack: Stoneroses; This is the one


Bilarna brinner inte. Men dom borde göra det. Det är ett hål i mitt hjärta
och vinden blåser rakt igenom. Säg till någon att det inte kan vara såhär kallt i maj.
Jag tänker på Love Antell. Och sen tänker jag på Tom Ljungman när han spelar Daniel.
Och sen tänker jag på en massa andra.
Jag vill att dom ska kyssa mig. Sedan vill jag att dom ska glömma mig.


Asfalten har inte spruckit, inte öppnat en ravin mot undergången. Men den borde göra det.
Det är krossat glas under mina fötter och blodet gör mig spårbar. Säg till någon att jag inte finns.
Jag känner allt eller ingenting, känner dansen i kroppen. Sen känner jag att dom letar efter mig.
Jag vill att dom slutar att leta. Sedan vill jag hitta något annat.

Jag är en fågel. Borde jag inte vara någon annanstans?


Klarar jag mig den här gången

 
 
 
 
Soundtrack: Edith Piaf; Mon Dieu
 
 
Jag ser mig omkring. Jag står i gyttja upp till knäna. 
Jag tänker att klarar jag mig den här gången, bara den här gången
så blir det inte fler gånger.
 

Den lögnen. Som varje gång den ljugs
trär på en stenpärla 
på halsbandet jag bär. 
 
Jag ser mig omkring. Jag står i gyttja upp till knäna.
Men händerna är fortfarande rena. Jag vänder handflatorna mot himlen
(som så många gånger förr) och talar:
 
Min Gud. En dag till. En dag till.
 
 
 
 
 

Jag har läst om Harry Potter-serien för tredje gången


Soundtrack: Kent; allt har sin tid

Det är snart två år sedan. Jag har säkert blivit äldre
men jag ser det inte själv. Mina linjer följer ingen.
Jag har läst om Harry Potter-serien för tredje gången,
tappat tron och hittat den igen. Delat hjärtat i sju delar.

Det är så varmt ute. Som det aldrig annars är.
Det svarta som man fyller asfaltens sprickor med smälter.
När man går på det känns det som om man gör avtryck.
Fast det gör man inte. När gör man det egentligen?






RSS 2.0