Soundtrack: Kent; Cowboys

 

 

 

Någonstans ska dom skrivas; alla komihåg, alla pannskrap, alla sprängningar.

Och det blir här. Och jag har både stiftat bekantskap och kommit att hata ruta ett.

Jag googlar "hur kommer jag vidare" och det får 64 500 000 träffar. Ungefär.

 

Alla ord om dig. Alla tystnader om dig. Alla mina hjärtslag i otakt.

 

2019 var året då jag ständigt gick med en saknad gömd i munnen. Ett skrik i lungorna.

Jag lämnade dig tusen gånger. Jag hämtade dig lika många.

Jag älskade dig tusenfalt. Hatade dig minst lika mycket.

Så många nu som räknades. Ungdomen som fladdrade i hårtopparna. 

Mitt hår som blivit så långt nu.

 

Jag regisserade En bit utanför stan, Pants On Fire, Tjuven som sålde Jesu kropp och Jonathan.

Jag blev bättre. Jag blev tröttare. Jag blev förmodligen lite vackrare.

 

Mitt hjärtas sång och glädje fyllde sju, hade sitt första sommarlov, började första klass.

Jag har gjort något rätt med honom. Han har gjort så många rätt med mig.

Trådarna mellan oss fler och fler. I olika färger.

 

Och nu är det nyårsafton och jag hostar och nyser.

Sigge säger att han bara vill vara hemma.

Vi äter potatitsbullar som nyårsmiddag och det är väl inget fel i det.

 

Vi ska lyssna på den enda sång som är värd att spelas en sådan här kväll,

när ett nytt år snart ska börja.

När ett nytt decenium väntar.

 

Och även det måste tillhöra mig.