Soundtrack: Kent; välj vilken låt som helst...

 

 

 

 

Att ens skriva det här. Jag vet inte. Men jag gör det ändå.

 

 

 

Att vara tretton och Miss Understood och Absolut Music 23 och Gravitation. Gå i nian och vara kär i Jonas, måla om rummet, lyssna på Om du var här (inuti och utanför, om du var här idag, igår, igen) tills brorsan skrek genom väggen att nu får du för fan byta låt för i helvete! Att åka till Ludwigs i Strömsholm med pappa, tvinga honom att lyssna på hela Hagnesta Hill. Och premiär på Red Devils med Anna, Sandra och Åsa. Och Clabbe tar med mig på min första konsert i sporthallen i Eskilstuna och The Ark var förband (fast ingen hade en susning om vilka de var då). 

 

 

Replokaler, snö, B-spår i lurarna, ljus från gatlyktor som mörkret sväljer, ontet i hjärtat, hatet i kroppen. Pär från Klässbol och Istället för ljud och somna bredvid varandra fast 30 mil ifrån med telefonerna tätt intill öronen. Nille och 747 och smaken av Marlboro. Den stukade foten och hoppa upp för den alldeles för långa backen på Eskilstuna Zoo, se mig omkring efter Gonza. 

 

 

Spårvagnen till konserten i Norrköping, lägenheten på Gamla Rådstugugatan.

Socker och på väg ut i Europa med Matias. Vinternolltvå i korridoren på Östergård. Frysa så in i helvete i converseskor i kön till Globen och Minna skickar ett sms och säger att hon älskar mig. Konfetti. 

 

 

Befinna sig i en lägenhet där väggarna tycktes komma närmare, tänka på flyttlådor, skriva om kajorna och lyssna på Alla mot alla. Slå mig fri, inga regler. Jag slogs för mitt liv. Och jag skrek. Och jag lyssnade på Dom som försvann. Norrköping blir hemma och Överhuset och Martin och Elefanter i en Renault. Över Tyska torget och det speciella ljudet i Ingenting där jag alltid låtsas att jag är med i musikvideon. Konserten i Eskilstuna och Håkan Hellström är förband och jag ser ut som vänstervåld i min svarta luvtröja, röda palestinasjal och Converse.

 

 

 

Den gången det regnade. Och alla var vuxna utom vi och vi bytte om på parkeringen och på vägen hem stannade vi på en mack, gick in barfota och köpte något att äta. Sommaren som var så varm och gatuteater. Kvällar på balkongen på Garvaregatan 12 och Passagerare. Konserten i Örebro med den bästa version av Sjukhus som Martin någonsin hört. Utanför Flygeln i Norrköping med hjärtat splittrat för några hundra meter bort finns en nyfött barn som är mitt. Och himlen ovanför var rosa och  Jocke Berg slog med öppen hand mot sitt bröst. Rytmen. Explosionen. Färger på natten.

 

 

En bil utan ac och sushi och Gärdet i Stockholm. Pariserhjul och kupolhimmel och hemligheter. Allt har sin tid. Hela Tigerdrottningen utspelar sig egentligen i någon bil. Det gör ont där. Och det är vackert. 

Videon med flickan sminkad som en dödskalle. Tårarna på 511:an. Vårsolen, snöslasket, lera och grus. 

 

Alla gånger jag köat i timmar. Alla gånger jag sprungit fram till första kravall. Alla händer som sträckts mot taket. Mot himlen. Alla festivalband kring handleden. Alla gånger jag velat dö. Alla gånger jag velat leva. Allting inuti mig, allting utanpå mig. Alla nyckelringar, pins och tygväskor. Alla gånger jag känt tomheten, kärleken, desperationen efter Mannen i den vita hatten spelats.