soundtrack: townes van zandt; none but the rain



(du säger att du aldrig har mött någon som mig förut.
så klart du inte har; ingen är så vilsen som jag när det skymmer.)


det är en vanlig dag. mjölkvit himmel, höga tallar, lyktstolpar på rad.
jag sliter ut mina skor längs cykelbanorna, jag vet inte vart jag är på väg.
jag går för att jag måste gå. så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
jag går för att jag inte kan vara stilla.
(om jag är stilla kommer tystnaden och klibbar sig fast på min hud, 
                                                                                förstår ni inte det?)

det är en vanlig dag. snålblåst, hyreshus, bortvända blickar.
kajorna flyger fram och tillbaka, vänder som persienner.
jag säger: kommer vi någonsin att växa upp?
och du svarar: nej förmodligen inte. men vad gör det egentligen?

jag har converseskor och röd palestinasjal, jag säger fuck när något går fel
och jag letar fortfarande efter något obestämt;
för att jag måste leta, för att jag inte vet något annat.


(jag är fortfarande en slyngel med ofärdiga drömmar,
och det är väl fint i sig... )